Tussen – tur och retur

Oj ojoj! I min ensamhet på  landet (har en ensam-vecka) har jag plötsligt hittat ett nytt nöje! Jag undrar naturligtvis varför jag inte har insett det fantastiska i detta tidigare… här har den stått förgäves och oanvänd i månader och år. Du undrar naturligtvis vad jag talar om. Jag talar förstås om den nya lilla röda pärlan – åkgräsklipparen. Gräsklippning är kanske vanligtvis inget man sätter högst på listan, så icke heller jag, förrän jag i går tog mod till mig och bestämde mig för att ta en rejäl match med ängens meterhöga gräs. Vältankad och väl påklädd satte jag igång den ljudligt brummande motorn, och körde försiktigt i väg. I början var det något komlicerat, men plötsligt kände jag hur något bara sa klick inom mig. Vad jag inte insett tidigare var dels hur fantastiskt roligt det är att köra rally med en förvånansvärt snabb liten fyr-hjuling, och dels befrielsen i att helt orationellt ta kampen mot maturen och bara meja ner allt jag såg. det var som om någor tog överhanden – jag fylldes av en lust att rensa upp, skapa luft och ljus, och en något destruktiv lust att bara döda, döda döda – gräset då såklart. Alla de små djur som flydde i panik när jag kom dundrande fick springa i förväg med min välsignelse. Jag gasade, backade, plöjde, mosade, tvingade gräset att underkasta sig, tvingade det igen, och nu ännu kortare. När jag två timmar senare var klar, var det som om hela jag vare rensad. Ute var det gamla – in med det nya! efter denna session av rensning har semester-lugnet äntligen lagt sig. Nu läser jag böcker, och lagar mat, sitter i solen när jag inte blåser bort totalt.

Är det hemskt att vilja döda en äng? Eller är det något man kan leva med… ?