Sparat under: Uncategorized
Med reget smattrande i öronen, och cohen framför ögonen från i torsdags, har jag inget mer att säga.
<object width=”425″ height=”350″><param name=”movie” value=”http://bubblare.se/v/amanda_jensen_hallelujah/”><param name=”allowFullScreen” value=”true”></param><embed src=”http://bubblare.se/v/amanda_jensen_hallelujah/” type=”application/x-shockwave-flash” width=”425″ height=”350″ allowFullScreen=”true”></embed></object>
Oj ojoj! I min ensamhet på landet (har en ensam-vecka) har jag plötsligt hittat ett nytt nöje! Jag undrar naturligtvis varför jag inte har insett det fantastiska i detta tidigare… här har den stått förgäves och oanvänd i månader och år. Du undrar naturligtvis vad jag talar om. Jag talar förstås om den nya lilla röda pärlan – åkgräsklipparen. Gräsklippning är kanske vanligtvis inget man sätter högst på listan, så icke heller jag, förrän jag i går tog mod till mig och bestämde mig för att ta en rejäl match med ängens meterhöga gräs. Vältankad och väl påklädd satte jag igång den ljudligt brummande motorn, och körde försiktigt i väg. I början var det något komlicerat, men plötsligt kände jag hur något bara sa klick inom mig. Vad jag inte insett tidigare var dels hur fantastiskt roligt det är att köra rally med en förvånansvärt snabb liten fyr-hjuling, och dels befrielsen i att helt orationellt ta kampen mot maturen och bara meja ner allt jag såg. det var som om någor tog överhanden – jag fylldes av en lust att rensa upp, skapa luft och ljus, och en något destruktiv lust att bara döda, döda döda – gräset då såklart. Alla de små djur som flydde i panik när jag kom dundrande fick springa i förväg med min välsignelse. Jag gasade, backade, plöjde, mosade, tvingade gräset att underkasta sig, tvingade det igen, och nu ännu kortare. När jag två timmar senare var klar, var det som om hela jag vare rensad. Ute var det gamla – in med det nya! efter denna session av rensning har semester-lugnet äntligen lagt sig. Nu läser jag böcker, och lagar mat, sitter i solen när jag inte blåser bort totalt.
Är det hemskt att vilja döda en äng? Eller är det något man kan leva med… ?
Midsommar är en ständig källa till brustna förhoppningar. I vanliga fall. I vanliga fall är den bilden av den totala och perfekta dagen, med lagom fylla, goda vänner, evig sol, inga mygg, sju sorters blommor med alla svar på om man kommer att vara förevigt övergiven, eller om någon kommer att förbarma sig även över mig, som anses vara evig singel, så småningom. I vanliga fall. I vanliga fall brukar förväntningarna sprudla i flera dagar, förväntningar på romantik, snygga span, muntra skratt och nya starter, för att sedan sjunka i takt med grälen, knotten, regnet… något som i bästa fall kompenseras med midnattliga nakenbad, jordgubbar och att vandra ensam över ängarna i den enda timmen av natt, och fortfarande hoppas. I vanliga fall.
Det här året blev allting annorluna. Jag bestämde mig, efter många om och men, för att bojkotta midsommar. Våga vägra vännernas Wärmland. I stället åka ut på landet och bara släppa taget… Suziluz, som själv valt att vägra midsomar, kom ner från stockholm. Lite pirrig – hon och Finaste, mannen som nu är min ska för första gången presenteras för varann – möter jag henne vid stationen, och oupphörligt pratandes förflyttar vi oss de 4,5 milen hem till stugan. Där vi ska frottera oss med varann och de kulinariska konsterna. Och med en magnumflaska Asti, som vänliga kollergor förärat mig på min födelsedag.
Det är något märkligt med goda vänner. det kan gå år utan att man ses. ändå tar man vid där man sist slutade, som om ingenting har hänt. trots att allt har hänt. både henne och mig. Som ni förstår är “evig singel” inte längre ett epitet på mig.
Självklart bjuder även detta år på små motgångar, i form av regn, att de sju sorters blommorna blommat ut redan för tre veckor sen, och att det är milt sagt svalt utomhus. Men i år gör det ingenting. Vi åker ner till sjön under dagens solglimt och kastar oss i vattnet, för att komma hem och tända en brasa.
Det här årets midsommar kan faktiskt vara den bästa i mitt liv. Bredvid mig vid det dignande matbordet sitter inte bara två människor som är överjordiska på att laga mat, utan även två av de männisor jag bryr mig allra mest om i hela världen. Och inga andra. Bara vi och de fåtal blommor som vi lyckats skrapa ihop från trädgården.
Det är något som har hänt mig. Kanske är det 30års krisen… Det här året har jag en längtan efter något nytt. Något okänt.
